Ta av dig masken eller håll masken
random i knowVi människor har svårt att tala om våra svårigheter och brister under tiden vi har dem. Vi läser ofta om folk som har "kommit över jobbiga saker" som t.ex sin partners död eller ett drogberoende. Vi får sällan höra deras historia när de är mitt i det jobbiga, det är alltid segerhistorier vi hör. "Katarina kickade drogberoendet efter 13 år", var är hennes historia? Och var är tidningsartikeln om mannen som varit alkolist hela sitt liv och fortfarande är? Segrar vi alltid?
Själv har jag under mitt liv självklart alltid blivit peppad av att höra folk besegra saker. Det tror jag att vi alla blir. Så länge vi inte är bittra och hängiga och inte kan glädjas åt andras lycka. Vinnarhistorier inspirerar folk. Men ibland behöver vi höra det tragiska, livets baksida, helvetet, när det väl utspelar sig. Vi behöver höra sanningen någon gång. Varför är det så? Varför ska vi endast prata om hur vi besegrar det onda i våra liv, varför inte tala om bristerna när de väl är och hälsar på?
Jag har bestämt mig för att göra just detta. Jag tänker inte skämmas över att vara människa. Jag är en sådan person som alltid vill vara stark. Men för vad? Vad är meningen med att ständigt vara stark och glad? Gör det världen till en bättre plats? Nej, det stänger inne och ute människor. Det tillför absolut ingenting förutom att man lyckas gå omkring med en sköld hela tiden och skydda endast sig själv. Att vara positiv absolut hela tiden är själviskt på ett sätt. Det inspirerar människorna omkring en till att ljuga för sig själva. Jag vill vara en person som inspirerar folk till att vara sig själva och inte vara rädda för känslor. Det är just rädslan för känslor som har förstört mig. För jag känner helt enkelt väldigt mycket. Det är alltid dalar och berg för mig. Ingen känsla kommer försiktigt och snällt. Alla känslor kommer som ett blixtnedslag och jag måste komma till underfund med hur jag funkar. Jag är en känslomänniska och det är okej.
Jag är näst äldst i en kusinskara på 14 kusiner. Jag är en självskriven förebild under ständig överbevakelse. Jag älskar alla mina kusiner och syskon och vi står alla varandra väldigt nära. Jag märker direkt när ett av barnen blir besviken på mig eller ifrågasätter någonting jag gör, och det är en extrem press ärligt talat. Alla barnen ser upp till mig, och jag älskar dem så otroligt mycket, så jag har helt enkelt bestämt mig för att vara mig själv. Inte vara någon "perfekt" äldre kusin eller syster som de ska se upp till. Utan jag ska vara en äkta människa med äkta känslor. Ofta väcker det reaktioner med tanke på att jag ska vara en förebild. Jag är inte världens bästa förebild, jag är inte världens bästa föredöme för någon här på jorden. Men om det är en sak jag vill att mina små ska lära sig, och även mina potentiella framtida barn, är att mänsklighet är vackert. Ärlighet är vackert. Om det betyder några rullande ögon, so what. Det finns alldeles för mycket vuxna människor som döljer sina känslor för barn, eller tänker att barn ändå inte fattar. Att vara känslokall mot barn kommer ge dem mer men än att du gråter eller skrattar hysteriskt framför dem. Det viktigaste som finns är att visa barn att det är okej att gråta, att skratta och att vara alldeles galen. Att släppa loss. Och framförallt... Att vara sig själv.
Så jag uppmanar alla att släppa era hämningar. Det kommer göra er själva gott och alla människor omkring er gott. Det känns naket och man blir fruktansvärt sårbar, men jag tror att det är värt det. Ärlighet handlar inte bara om att inte ljuga om att man startade tvättmaskinen eller inte. Det handlar om att sluta bära en mask som inte stämmer överens med ens hjärta. Ta av dig masken så kommer du märka att hjärtat lättar. Brister, sårbarhet och sorg för människor samman, liksom skratt. Känn dina känslor, förträng dem inte. Det är då du går in i väggen, när du börjar sluta acceptera din mänsklighet. Acceptera, flyg, sväva, och framförallt. Lev.