Min dotters pappa
Hej igen. Jag fick fick ett samtal utifrån som läste mitt förra inlägg med andra ögon, och jag insåg att jag inte hade gett Ali det han förtjänar. Jag fick det att låta som om han är en skitkass pappa och lämnade "oss" han lämnade ALDRIG Leila. Leila är hans ögonsten och han lever för henne.
Ali är min första största kärlek. Jag skulle aldrig med meningen skriva eller säga någonting negativt om honom. Vi delade på oss och båda två var med på det. Det funkade inte längre. Jag älskar honom fortfarande och kommer nog alltid göra det. Han är ju min dotters pappa. Hur kan man inte älska pappan till sitt barn? Jag är så tacksam för Ali för att han gav mig Leila. Utan honom hade jag inte haft min älskade lilla Bebbo.
Han kämpade som en soldat för att hjälpa mig när jag hade problem. Jag kunde inte förstå, eller jag var för rädd för att ta hans hjälp. Han ringde till och med till en privat psykiatriker för att se vad hon hade och säga och mig. Hon tyckte jag skulle komma, men jag gick aldrig.
Han gjorde allt för mig. Han kunde gå ut in snöstorm när jag var höggravid och försöka stoppa glassbilen. Han lagade jättegott ris och grytor. Han introducerade mig till Libabröd och libanesisk mat.
Den mannen är fantastisk. Jag hoppas innerligt att ingen tog mitt förra inlägg som en diss till honom och hans familj för alla dom är fantastiska. VERKLIGEN underbara och välkomnande.
Mitt inlägg skulle egentligen handla om hur mycket jag saknar Leila. Men det blev lite fel och jag sårade den personen jag bryr mig näst bäst om. Bara för att vi gjort slut betyder det inte att jag inte tycker om honom fortfarande. Vi hade båda problem och svårt med kommunikationen och annat, så tillslut sa vi ingenting till varandra. Vi levde som robotar, det var hemskt.
Ibland blir det så att par måste flytta isär. Nu är vi ju inget par längre men han är fortfarande Ali, en person jag gått igenom himmel och helvete med. Han som lyssnade på allt jag sa. Han som gav mig dom finaste kramarna i världen och jag kände hans förtrollande parfym så jag bara inte ville släppa.
Jag tycker det är tragiskt att saker inte funkat mellan mig och Ali. Jag trodde verkligen på en framtid med honom. Jag var i en extremt djup depression, och det var en av anledningarna att jag sluta umgås med honom. Jag var personlighetsförändrad av alla tu
sen mediciner jag fick. Sen de senaste två månaderna har jag varit jag. Jag slutade med medicinerna, blev galet kär i honom igen, ville göra saker som jag alltid älskat. Men vem kan tro på det? Jag förstår honom när han tror att det kommer ett nytt djupdyk. Jag har inte varit mig själv på många år. Men nu känner jag att jag är mitt äkta jag och jag är så lycklig över det.
Åter till Ali.
Förlåt. Det var aldrig menat att såra dig för du förstår inte hur mycket jag bryr mig om dig. Även om vi inte är tillsammans skulle jag göra vad som helst för dig. Nu vill jag bara att vi kan vara bra co-parents. Umgås i lägenheten som jag faktiskt lyckas hålla ren nu för tiden. Leka i lekparken, gå till Leos lekland. Jag vill att Leila ska se oss tillsammans, då glittrar hennes ögon mest. Jag vill att hon ska påverkas så lite som möjligt av detta. Så därför hoppas jag att du är på samma plan som jag gällande vad jag skrev. Jag vill lära känna dig igen. Och jag vill att du ska lära känna den riktiga jag. Se djupet i varandra. Ju bättre vi känner varandra destå bättre komer vi kunna fixa det här med barnbyte. När hon ska vara hos mig och när hon ska vara hos han.
Ali är unik, One of a Kind. Det säger jag från djupet av mitt hjärta.
