livetmedhannah.blogg.se

När jag var femton år gammal hade jag stora planer på att bli skådespelerska, sångerska och modell. Jag hade oddsen på min sida då jag redan var påväg in i den världen. På den tiden var jag som lyckligast. Hade bra betyg i skolan, många vänner, och var nöjd med mig själv och mitt utseende och då hände det som jag aldrig någonsin kunde tänka skulle hända. Jag var med om en mopedolycka då jag bröt käken på 3 ställen, slog ut en hel del tänder, fick frakturer på de tänder som inte helt flög ut min mun och ramlade ut på stenplattorna framför mig. Fick en tandflisa skjuten igenom min underläpp som lämnade ett stort fult ärr som ser mer ut som en böld. Som dessutom finns kvar än idag. Och mitt liv ändrades fullständigt. Mina drömmar sprack helt. Jag kunde inte se mig själv i spegeln, utan sjukhuspersonalen fick täcka över alla speglar med toalettpapper så jag skulle slippa se mig själv. Jag gick på morfin och annan smärtlindring och kunde inte gå ut på flera månader på grund av hatet mot mig själv. Jag var fruktansvärd. Jag såg ut som ett monster. Det gjorde så fruktansvärt ont och min käkkirurg hade berättat för mig att min skada var olik någon annan han någonsin sätt. Min käke hade brutits av vid funktionen, nära hjärnan, och hade det gått lite mer snett än det gjorde hade hjärnan punkterats av min egna käke. Frakturerna var inte vanliga, utan förmodligen skulle de aldrig läka fullständigt. Smärtan skulle vara tills jag mötte döden på riktigt.

Allt var meningslöst. Min mun var sammanbunden av gummiband fästa på en stor tandställning av det tjockaste av metall du kan tänka dig. Jag kunde inte äta. Jag fick dricka flytande chokladdrycker ur ett sugrör igenom en glugg som bildades av en av mina tänder som jag tappade i olyckan. Dryckerna smakade papperskartong. Jag saknade mat. Jag saknade att kunna äta tillsammans med min familj. Gå ut och äta på restauranger med mina vänner. Inom mig kunde jag känna hur panikångesten kom varje gång någon åt framför mig. Varje gång någon var glad drog det i mig. Varje gång  någon skrattade, eller sjöng. Jag var så avundsjuk på att jag var fast i en värld som inte kunde vara på riktigt. Jag kunde inte backa, inte heller gå framåt. Jag var ett barn fast i ett tillstånd där drömmar blivit krossade tillsammans med det ansiktet jag var fött med och spenderat hela mitt liv att acceptera. Det var förstört. Allt var förstört.
 Inte nog med att jag skulle ha men för livet både psykiskt och fysiskt fick jag en annorlunda åkomma i ansiktet.
- Varje gång jag äter händer förvandlas mitt ansikte till det du kan se på bilden. Jag fick en av de ovanligaste åkommorna i medicinsk historia som det inte ens finns ett botmedel för. Jag fick själv introducera åkomman till mina läkare. 
Livet är så orättvist ibland. Men man måste hålla ut. Have a little patience, som Robbie Williams säger.