Jag är en lögnare
Jag är okapabel till att leva i nuet. Ständigt vaknar jag upp ur en dvala med minnen jag knappt minns att jag skapat.
När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag bara år utav misär där både bra och dåliga saker har hänt, men jag har ständigt varit deprimerad och viljat vara någon annan stans. Så mitt medvetande har aldrig riktigt varit där.
Jag kan aldrig ta vara på en stund utan att försvara mitt känslomässiga sinne från uttryck. Jag processerar minnen och allting som hänt i efterhand, det går inte att "förstå", se eller känna någonting i stunden jag lever den. Jag skyddar mig själv ifrån alla typer av känslor. Jag vet inte varför.
Jag hatar detta med mig själv. Jag önskar att jag kunde för en gång skull leva i nuet. Det skrämmer mig att känna att jag har missat så mycket för att jag helt enkelt inte varit där. Jag kan inte kolla på filmer, läsa böcker, uppskatta en solnedgång, hur mycket jag än vill. Min hjärna är någon annan stans. Jag är avskärmad och tvingad in i bubblan där jag inte vill vara. Jag vill skratta, skapa minnen där jag varit medvetande. Inte titta tillbaka på stunder och tro att jag var lycklig i de situationerna, jag var ju inte ens där.
Det spelar ingen roll var jag är, jag är alltid på samma plats. Jag är fast i mitt huvud. I ett känslolöst vakum.
Jag är extremt bra på att samtidigt skydda mig själv från att spräcka min fasad. Jag ser vaken ut. Det ser ut som att jag lyssnar. Det ser ut som jag är där. Men egentligen kunde jag likaväl blundat och täppt för öronen ibland. Mina ögon är professionella lögnare. Jag kan titta någon i ögonen utan avbrott och bejaka dem hur länge som helst. Det finns knappt någon gräns. Men sanningen är att jag känner mig i princip lobotomerad. Jag blir förbannad över att jag ibland, med folk jag är extremt bekväm med, säger "va?" till ungefär fyra gånger innan jag uppfattat vad de har sagt. För varje gång de upprepar sig själva försvinner jag bort igen.
Om det är en bekant eller någon man bara ska spela det trevliga sociala samspelet med, så är jag expert på att läsa av deras ansiktsuttryck och därav veta om jag ska säga nej eller ja. Angående deras ansiktsuttryck kan jag bara mimikera dem och de tror att jag förstår dem. Det är ju så, att vi människor har samma typer av ansiktsuttryck för alla olika typer av känslor. Ser någon ledsen ut så kommer den personen känna sig förstådd och sedd ifall du också gör det. Om det inte hade varit för min begåvning att läsa av kroppsspråk och ansikten hade jag definitivt setts som socialt handikappad.
Till er som läser min blogg nu har jag släppt en extremt stor hemlighet om mig. För vem kommer vilja prata med mig nu? Jag är en lögnare, och en sjukt bra sådan. Men nu säger jag som det är. Förhoppningsvis, typ, så kommer knappt någon läsa detta och jag kommer kunna fortsätta med mitt spel framöver. Och detta är bara ett sätt för mig att skriva av mig.
När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag bara år utav misär där både bra och dåliga saker har hänt, men jag har ständigt varit deprimerad och viljat vara någon annan stans. Så mitt medvetande har aldrig riktigt varit där.
Jag kan aldrig ta vara på en stund utan att försvara mitt känslomässiga sinne från uttryck. Jag processerar minnen och allting som hänt i efterhand, det går inte att "förstå", se eller känna någonting i stunden jag lever den. Jag skyddar mig själv ifrån alla typer av känslor. Jag vet inte varför.
Jag hatar detta med mig själv. Jag önskar att jag kunde för en gång skull leva i nuet. Det skrämmer mig att känna att jag har missat så mycket för att jag helt enkelt inte varit där. Jag kan inte kolla på filmer, läsa böcker, uppskatta en solnedgång, hur mycket jag än vill. Min hjärna är någon annan stans. Jag är avskärmad och tvingad in i bubblan där jag inte vill vara. Jag vill skratta, skapa minnen där jag varit medvetande. Inte titta tillbaka på stunder och tro att jag var lycklig i de situationerna, jag var ju inte ens där.
Det spelar ingen roll var jag är, jag är alltid på samma plats. Jag är fast i mitt huvud. I ett känslolöst vakum.
Jag är extremt bra på att samtidigt skydda mig själv från att spräcka min fasad. Jag ser vaken ut. Det ser ut som att jag lyssnar. Det ser ut som jag är där. Men egentligen kunde jag likaväl blundat och täppt för öronen ibland. Mina ögon är professionella lögnare. Jag kan titta någon i ögonen utan avbrott och bejaka dem hur länge som helst. Det finns knappt någon gräns. Men sanningen är att jag känner mig i princip lobotomerad. Jag blir förbannad över att jag ibland, med folk jag är extremt bekväm med, säger "va?" till ungefär fyra gånger innan jag uppfattat vad de har sagt. För varje gång de upprepar sig själva försvinner jag bort igen.
Om det är en bekant eller någon man bara ska spela det trevliga sociala samspelet med, så är jag expert på att läsa av deras ansiktsuttryck och därav veta om jag ska säga nej eller ja. Angående deras ansiktsuttryck kan jag bara mimikera dem och de tror att jag förstår dem. Det är ju så, att vi människor har samma typer av ansiktsuttryck för alla olika typer av känslor. Ser någon ledsen ut så kommer den personen känna sig förstådd och sedd ifall du också gör det. Om det inte hade varit för min begåvning att läsa av kroppsspråk och ansikten hade jag definitivt setts som socialt handikappad.
Till er som läser min blogg nu har jag släppt en extremt stor hemlighet om mig. För vem kommer vilja prata med mig nu? Jag är en lögnare, och en sjukt bra sådan. Men nu säger jag som det är. Förhoppningsvis, typ, så kommer knappt någon läsa detta och jag kommer kunna fortsätta med mitt spel framöver. Och detta är bara ett sätt för mig att skriva av mig.
skriven
Känner igen mig i vartenda ord du skrev. Och påtala om det så skriver du riktigt bra.
Jag har Asperger och brukade vara och göra precis som du skrev nu, men jag har nu lyckats utveckla och fått min starka asperger att bli en fjuttig liten mild asperger, tack vare mitt sinne för detaljer, förmågan att kunna läsa av andras röster, ansikten och t.om hur dom skriver i sms. Nu kan jag faktiskt känna på riktigt, fast känner nästan för mycket ibland.
Det jag vill säga med det här är att du är grym som är ärlig med dina problem, och jag tror faktiskt att du kan fixa just det här problemet om du skulle vilja det, gäller bara att man får rätt hjälp :) (Riktigt bra blogg btw)
/R