När man vaknar med frid
Idag vaknade jag med frid inom mig. Jag har varit i kaotiskt tillstånd, i förnekelse och i panikångest-tillstånd de senaste dagarna. Men det är någonting som händer inom mig.
Mina dagar består av varför-frågor, tänk om, och ifall att's. Men i sovande tillstånd vägleder mina drömmar mig. Jag har haft drömmar som gett mig förståelse och jag tror inte jag är i förnekelse längre. Människor, eller känslor, talar till mig i mina drömmar. Jag har bett desperat till Gud att rätt sak ska hända. Att hans vilja ska ske. Jag har panikgråtit på golvet och skrikit till Gud att nu får han faktiskt hjälpa mig. Om han finns måste han verkligen visa det nu... Så om det inte är han som sänt drömmarna till mig så vet jag inte vad som har gjort. För de speglar verkligen inte verkligheten utan de ger mig tröst i symbolik och de talar till mig exakt på det sätt som verkar funka för mig.
Jag vaknade med Amy Diamonds låt "Thank You" i huvudet. Jag har aldrig varit världens största fan av just den låten, även om jag alltid varit ett megafan av Amy. Men just den låten handlar ju om hur man säger tack till en person som nu är ute ur ens liv. Att man på något sätt avtackar sin post och stiger ner, och man är okej och man klarar sig.
Så nu sitter jag här och är i regression. Jag är en flicka igen. För nu lyssnar jag på mina barndomsidoler och förstår deras låtar på en helt annan nivå, och trösten är att jag kan alla utantill. Så de talar till mig. Allt möjligt talar till mig. Jag låter helt störd men detta funkar för mig.
Jag minns när man lyssnade på låtar och personerna man tänkte på när man lyssnade på dem, var artisterna som sjöng. Innan man visste var kärlek var. Den tiden då man trodde att kärleken till Darin var samma som den verkliga kärleken. Den tiden då man grät för att man inte visste vad kärlek var, istället för att man gråter för att man vet vad det är. När man går igenom sitt första riktiga heartbreak så kan verkligen ens gamla idoler, förebilder och favoritlåtar ge en tröst. För det känns som att de förstår en och finns där för en.
Tack Amy, Darin, Michael, Carola, Britney, Erik Hassle, Justin T m.m. Ni hjälper mig mer än mina rockballader. För rockballaderna verkar bara ge mig mer smärta, medan det gamla ger mig styrka.
Mina dagar består av varför-frågor, tänk om, och ifall att's. Men i sovande tillstånd vägleder mina drömmar mig. Jag har haft drömmar som gett mig förståelse och jag tror inte jag är i förnekelse längre. Människor, eller känslor, talar till mig i mina drömmar. Jag har bett desperat till Gud att rätt sak ska hända. Att hans vilja ska ske. Jag har panikgråtit på golvet och skrikit till Gud att nu får han faktiskt hjälpa mig. Om han finns måste han verkligen visa det nu... Så om det inte är han som sänt drömmarna till mig så vet jag inte vad som har gjort. För de speglar verkligen inte verkligheten utan de ger mig tröst i symbolik och de talar till mig exakt på det sätt som verkar funka för mig.
Jag vaknade med Amy Diamonds låt "Thank You" i huvudet. Jag har aldrig varit världens största fan av just den låten, även om jag alltid varit ett megafan av Amy. Men just den låten handlar ju om hur man säger tack till en person som nu är ute ur ens liv. Att man på något sätt avtackar sin post och stiger ner, och man är okej och man klarar sig.
Så nu sitter jag här och är i regression. Jag är en flicka igen. För nu lyssnar jag på mina barndomsidoler och förstår deras låtar på en helt annan nivå, och trösten är att jag kan alla utantill. Så de talar till mig. Allt möjligt talar till mig. Jag låter helt störd men detta funkar för mig.
Jag minns när man lyssnade på låtar och personerna man tänkte på när man lyssnade på dem, var artisterna som sjöng. Innan man visste var kärlek var. Den tiden då man trodde att kärleken till Darin var samma som den verkliga kärleken. Den tiden då man grät för att man inte visste vad kärlek var, istället för att man gråter för att man vet vad det är. När man går igenom sitt första riktiga heartbreak så kan verkligen ens gamla idoler, förebilder och favoritlåtar ge en tröst. För det känns som att de förstår en och finns där för en.
Tack Amy, Darin, Michael, Carola, Britney, Erik Hassle, Justin T m.m. Ni hjälper mig mer än mina rockballader. För rockballaderna verkar bara ge mig mer smärta, medan det gamla ger mig styrka.