The drugs don't work anymore
Jag känner mig som ett mänskligt labbexperiment.
I flera års tid har jag blivit satt och avsatt extremt många olika typer av mediciner. Många av dem har totalt avtrubbat mig, ändrat min personlighet. Ändrat precis allting om mig. Det har fått varken mig eller mina vänner och familj att känna igen mig. Det har förstört relationer. Bland annat en av de viktigaste relationerna jag förmodligen någonsin kommer att ha.
Så jag har bestämt mig. Jag ska ta chansen och sluta med mediciner, trots att alla läkare säger att jag absolut inte kommer klara mig utan.
Jag tror att jag klarar mig utan mediciner som får mig att sluta känna känslor, vara empatilös och inte känner igen mig själv i spegeln.
Hellre är jag den personen jag verkligen är, känner känslorna jag verkligen känner, än är en person jag inte ens är för att jag ska kunna funka "normalt". Jag tänker påbörja andra typer av terapi, såsom mycket läsning, fysisk träning och själ-helande. Jag tänker inte riskera att förlora fler år av mitt liv, eller sätta fler relationer i risk.
Detta kommer definitivt kräva extremt stor emotionell påfrestning, men jag anser att det måste vara värt det. Jag klarar inte av det här annars. Jag måste bli fri från råttgiftet. Jag vill bli den tjejen jag en gång var, eller åtminstone den personen jag är ämnad att vara.
Mitt helande börjar nu. Och jag tänker inte sluta kämpa förrän jag har klarat det. Detta är min resa, detta är mitt liv. Det spelar ingen roll ifall läkare snällt vill kalla vissa droger för medicin. Det är droger, som de omsorgslöst kastar på oss naiva personer som knappt vet upp eller ner för stunden.
De kallar det lyckopiller a.k.a antidepressiva. De kallar det stämningsstabiliserande. De kallar det ADHD-medicin. Jag kallar det bullshit och jag tänker bli den bästa personen jag någonsin kan bli. Den bästa versionen av mig själv utan hjälp av någonting som stjälper och förstör mer än "hjälper".
Jag har blivit berövad på min intelligens, mina känslor, min personlighet, min lycka och i princip hela mitt liv. Jag är ett skal. Men någonstans där inne finns det en person som skriker och vill komma ut. Och jag tänker inte stoppa henne.