We are here to change the world
Hallå världen? What the ACTUAL fuck... !?
Ursäkta för det smutsiga språket. Brb, ska bara tvätta munnen med tvål...
Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner inför alla hemskheter och orättvisor som sker runt på HELA jordklotet. Varje gång någonting nytt händer så känns det som att mitt hjärta ska spricka. Jag är som killen i The Green Mile som känner allas smärta. Jag har det hysat bra ställt i mitt liv (om man jämför med en stor procentenhet av resten av mänskligheten...), men i mitt hjärta speglas alla krig i världen. Det gör fysiskt ont.
Att jag säger att jag har det bra till skillnad från resten av mänskligheten är inget skryt. Det är en välsignelse som ofta känns som en förbannelse. Varför jag? Jag har survivors guilt hela tiden.
Varför mår jag så dåligt? Varför är jag så trött? Alla dessa varför frågor kommer upp i mitt huvud dag ut och dag in. Varför är jag så down, när jag är så välsignad? Jag förtjänar inte det liv jag lever. Jag föddes in i en fucked up värld, och just jag hade turen att födas just här, i Sverige, där vi har en välfärd likt ingen annan på jorden. Där jag kan bli uppfångad ifall jag faller. Jag bor i ett land där vi lever ett spegelliv mot många andra. Ibland känner jag att jag vill överlämna mitt liv till någon annan, men samtidigt är jag inte nöjd? Jag är en himla idiot. Jag lever i ett land där vi är bortskämda, där vi inte ser ondskan som sker och där vi inte känner svälten eller kriget. Vill vi inte se orättvisorna kan vi bara blunda och återgå till våran infångande ignoranta "verklighet". En verklighet som egentligen inte finns, men som vi intalar oss och i alla desperation hoppas att bara för att vi blundar finns det inga problem utanför våran bubbla.
Att vi har mage att gnälla istället för att vara tacksamma är ett problem i sig. Våra problem gör oss blinda från de problemen som spelar roll. Att kvinnor tjänar mindre än män är orättvist, ja. Men att endast fokusera på våra små i-landsproblem (om du inte märkt det så överlever du trots de små orättvisorna i vårat land), gör så att vi tappar fokuset på att våra orättvisor inte ens är mätbara med andras (förutom självklart mord, våldtäkt, misshandel o.s.v). Vi är så inskränkta att vi inte ens kan se ordentligt. Vi lever i en helt annan värld. En avskild värld där vi kan välja vad vi ska se. Media väljer vad vi ska se, vad vi ska tro på, vad vi ska fokusera på. Vi är lobotomerade, för om vi inte var så känslokalla och immuna som vi är nu så skulle världen inte se ut som den gör idag. Vi är avtrubbade och ju mer vi får, ju större chans vi har att få någonting mer, gör oss mer giriga och blinda. Jag blir så jäkla trött.
Vi lever i det tredje världskriget just nu. Men vi är det sovande folket.
Jag sitter och gråter över våran värld. Jag gråter för alla barn, för alla vuxna, för all ondska och mörker som faller över oss, som ligger över oss som tjocka moln. Vi kan inte blunda längre. Jag vill inte blunda längre.
Jag är trött på att vara en inactivist. Hade det varit mina familjemedlemmar och grannar som var utsatta för denna ondska så hade jag reagerat annorlunda. Vi är biologiskt byggda att bry oss och att se människor som är lika oss. Vi ska skydda vårat "egna folk".
Det är dags att öppna ögonen och öppna våra hjärtan. Din familj är inte längre ditt enda folk. Vi måste se alla människor som vårat folk och kämpa mot ondskan. För om du säger "han är inte min vän" varje gång du ser en person du inte känner bli utsatt. Så kommer du, den dagen du själv är utsatt, inte ha någon vid din sida som kommer se dig som sin vän. Jag hörde en historia om detta en gång. Jag tror den var sann, eller baserad på en sann historia.
En man bodde i en by. En dag kom det snatchers som skulle ta med sig människor till förintelseläger. Denna mannen var livrädd så han ville inte förlikna sig med någon eller tillhöra någon, i rädsla av att själv bli tagen. När männen kom för att ta judarna och de behövde hans hjälp sa han "Jag känner inte dem". Gång på gång kom det män och tog mer och mer folk. Mannen försvarade aldrig någon av sina byfolk. Men så en dag, kom även männen för att ta med sig honom. Så när han bad och vädjade om hjälp från de återstående i byn så sa de bara "Vi känner inte honom." Och han blev tagen till ett förintelseläger och blev mördad.
Jag vet inte exakt hur historian berättas. Men moralen är i alla fall att vi alla är samma folk. Det finns inget dem och vi. Vi måste släppa det tänket och förenas som ett. Det är bara tillsammans som vi kan vinna. Ensam är inte stark, inte nu, inte då. Aldrig.
Världen brinner och vi har stängda ögon. Vi måste sluta falla in i våra bekvämligheter. För en brusten värld i lågor är inte bekväm, inte ens från din tvsoffa.
(Jag skulle säga varning för känsliga bilder. Men det är såhär världen ser ut med öppna ögon.)
Heal the world
Ursäkta för det smutsiga språket. Brb, ska bara tvätta munnen med tvål...
Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner inför alla hemskheter och orättvisor som sker runt på HELA jordklotet. Varje gång någonting nytt händer så känns det som att mitt hjärta ska spricka. Jag är som killen i The Green Mile som känner allas smärta. Jag har det hysat bra ställt i mitt liv (om man jämför med en stor procentenhet av resten av mänskligheten...), men i mitt hjärta speglas alla krig i världen. Det gör fysiskt ont.
Att jag säger att jag har det bra till skillnad från resten av mänskligheten är inget skryt. Det är en välsignelse som ofta känns som en förbannelse. Varför jag? Jag har survivors guilt hela tiden.
Varför mår jag så dåligt? Varför är jag så trött? Alla dessa varför frågor kommer upp i mitt huvud dag ut och dag in. Varför är jag så down, när jag är så välsignad? Jag förtjänar inte det liv jag lever. Jag föddes in i en fucked up värld, och just jag hade turen att födas just här, i Sverige, där vi har en välfärd likt ingen annan på jorden. Där jag kan bli uppfångad ifall jag faller. Jag bor i ett land där vi lever ett spegelliv mot många andra. Ibland känner jag att jag vill överlämna mitt liv till någon annan, men samtidigt är jag inte nöjd? Jag är en himla idiot. Jag lever i ett land där vi är bortskämda, där vi inte ser ondskan som sker och där vi inte känner svälten eller kriget. Vill vi inte se orättvisorna kan vi bara blunda och återgå till våran infångande ignoranta "verklighet". En verklighet som egentligen inte finns, men som vi intalar oss och i alla desperation hoppas att bara för att vi blundar finns det inga problem utanför våran bubbla.
Att vi har mage att gnälla istället för att vara tacksamma är ett problem i sig. Våra problem gör oss blinda från de problemen som spelar roll. Att kvinnor tjänar mindre än män är orättvist, ja. Men att endast fokusera på våra små i-landsproblem (om du inte märkt det så överlever du trots de små orättvisorna i vårat land), gör så att vi tappar fokuset på att våra orättvisor inte ens är mätbara med andras (förutom självklart mord, våldtäkt, misshandel o.s.v). Vi är så inskränkta att vi inte ens kan se ordentligt. Vi lever i en helt annan värld. En avskild värld där vi kan välja vad vi ska se. Media väljer vad vi ska se, vad vi ska tro på, vad vi ska fokusera på. Vi är lobotomerade, för om vi inte var så känslokalla och immuna som vi är nu så skulle världen inte se ut som den gör idag. Vi är avtrubbade och ju mer vi får, ju större chans vi har att få någonting mer, gör oss mer giriga och blinda. Jag blir så jäkla trött.
Vi lever i det tredje världskriget just nu. Men vi är det sovande folket.
Jag sitter och gråter över våran värld. Jag gråter för alla barn, för alla vuxna, för all ondska och mörker som faller över oss, som ligger över oss som tjocka moln. Vi kan inte blunda längre. Jag vill inte blunda längre.
Jag är trött på att vara en inactivist. Hade det varit mina familjemedlemmar och grannar som var utsatta för denna ondska så hade jag reagerat annorlunda. Vi är biologiskt byggda att bry oss och att se människor som är lika oss. Vi ska skydda vårat "egna folk".
Det är dags att öppna ögonen och öppna våra hjärtan. Din familj är inte längre ditt enda folk. Vi måste se alla människor som vårat folk och kämpa mot ondskan. För om du säger "han är inte min vän" varje gång du ser en person du inte känner bli utsatt. Så kommer du, den dagen du själv är utsatt, inte ha någon vid din sida som kommer se dig som sin vän. Jag hörde en historia om detta en gång. Jag tror den var sann, eller baserad på en sann historia.
En man bodde i en by. En dag kom det snatchers som skulle ta med sig människor till förintelseläger. Denna mannen var livrädd så han ville inte förlikna sig med någon eller tillhöra någon, i rädsla av att själv bli tagen. När männen kom för att ta judarna och de behövde hans hjälp sa han "Jag känner inte dem". Gång på gång kom det män och tog mer och mer folk. Mannen försvarade aldrig någon av sina byfolk. Men så en dag, kom även männen för att ta med sig honom. Så när han bad och vädjade om hjälp från de återstående i byn så sa de bara "Vi känner inte honom." Och han blev tagen till ett förintelseläger och blev mördad.
Jag vet inte exakt hur historian berättas. Men moralen är i alla fall att vi alla är samma folk. Det finns inget dem och vi. Vi måste släppa det tänket och förenas som ett. Det är bara tillsammans som vi kan vinna. Ensam är inte stark, inte nu, inte då. Aldrig.
Världen brinner och vi har stängda ögon. Vi måste sluta falla in i våra bekvämligheter. För en brusten värld i lågor är inte bekväm, inte ens från din tvsoffa.
(Jag skulle säga varning för känsliga bilder. Men det är såhär världen ser ut med öppna ögon.)